Usch...
...jag är så nervös att jag tror jag ska spy.
Har fått det bekräftat att på söndag så händer det!
Det är juh sjukt att jag ska va så här nervös så här långt i förväg, jag hoppas på att det kommer lägga sig lite tills på söndag så att jag är så där lagom nervös då.
Så stay tuned mina kära vänner så fort allt är klart så ska ni få veta, men snälla håll tummarna för mig på söndag, jag komer att behöva det!
puss!
Permalink Allmänt Kommentarer (3)
trötter...
...och kanske lite butter och en liten del toker med skulle jag tro.
Jag har som vanligt lite grejer på gång som jag inte kan prata om. Vill inte berätta om en massa saker och sen behöva förklara en massa om det inte blir av, vilket jag hoppas ni förstår, men samtidigt måste jag skriva av mig lite och ventilera.
Men vi tar det från början.
Foten
Så i lördags var jag och skulle få stygnen borttagna, det var juh ett äventyr i sig.
Jag börjae nojja redan i fredags, jag visste att det skulle göra tokont. Och mycket riktigt det var fruktansvärt.
Och som grädde på moset så hände 2 saker som inte gjorde det mycket bättre:
1. Två av stygnen hade läkt fast i underhuden så när de stygnen tog så hände två saker, dels så började det rinna blod ur stygn-hålen och dels så började jag få världens blåmärke pga blodet som spred sig under huden!
Jag fick dessutom ta ut det sista stygnet själv!! Jäkla rookie-sköterska! :)P
2. Min hud har börjar fästa sig vid den underliggande vävnaden vilket inte är bra, så mycket massage och stretching ligger nu på schemat.
I övrigt så såg allt bra ut, ingen infektion och ingen inflammation.
Den är fortfarande ganska stel men det blir bätre varje dag så jag tror inte jag behöver nån sjukgymnastik. :D
bilder tagna precis innan stygnen togs, ska lägga upp bilder på hur det ser ut nu imorrn eller nått :)
Har fortfarande bandage på för att skydda såret och för att hålla muskel i rätt "form" så det får bli nästa gång jag byter bandage.
Jobbet.
Det har varit en helt jäkla galen vecka så här långt och värre lär det väl bli.
Vi har haft akutfall, fullbokad kalender och operationer och allt som kan gå fel har gått fel och jag känner mig helt sunkig som inte kan röra mig i normalfart :(
Orkar inte gå in på för mycket detaljer men det har varit allt från rutingrejer som kattkastrering
(katt-testiklar :D)
...till en Weimaraner med akut njursvikt (och "udda" ägare) och idag när jag kom till jobbet så klev jag rakt in i en rutinoperation där katten hade fått hjärtstillestånd.
Vi hade dessutom en katt med dropp inne och en katt som vi tog bort en svulst från tungan på.
Superstressig dag... jag vill ha helg! Behöver dessutom köra bil imorrn något jag inte ser fram emot...eller min fot ser inte fram emot det :(
Livet.
Ja, saker börjar nog röra på sig.
Efter att ha varit rätt jobbigt ett tag, jobbigt på många vis: varken min eller Mikes hälsa har varit särskilt bra, massor med saker har hänt, allt från farfars begravning till bilproblem och konservburkar i fötterna, så har vi nog kommit till en punkt där vi båda är så trötta på att allt är skit och känner att det enda sättet att lösa det på är att gör nånting åt det, så det är där vi står idag.
Jag har tagit ett beslut (tillsamans med Mike) om en ganska så drastisk förändring, som jag redan har satt i rullning, kanske kanske så kan jag berätta mera redan på söndag kväll.
Vi har också gjort en långtidsplanering som vi kommer sätta ordentligt i rullning redan i mars/april förhoppningsvis. Det enda som är riktigt jobbigt med förändring är just den här perioden, ni vet precis innan allt börjar hända på riktigt. Det är nervös och stressfyllt och ångesten står och knackar på dörren och man funderar på om man ska gå och öppna dörren så man kan få det undanstökat eller om man ska sitta tyst och släcka lamporna och hoppas på att det försvinner...
Så ja, jag vet inte vad jag ska säga, allt är väldigt spännande och väldigt stressigt och ångestladdat samtidigt. Jag vet inte om jag är positiv eller negativ, jag vet ingenting känns det som. Det enda jag vet är att jag måste göra det här, jag kan inte sitta här o ha det jobbigt längre och Mike känner samma sak, så även om allt detta kanske gör att vi kommer va buttra och otrevliga ett tag så lovar jag er att det innebär att i slutänden så kommer vi va trevligare och gladare människor! :)
Nu ska jag slöglo TV och gosa med alla mina pojkar och sen blir det sängen!
Puss mina hjärtan!
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
Trött
Jag är helt utmattad.
Den här jäkla foten gör juh att allt blir 5 gånger jobbigare! Och dessutom i gammal hederlig Felicia-anda så tröttnade jag på att sitta hemma, så igår var jag tillbaka på jobbet för jag orkar bara inte sitta hemma, dessutom har jag inte råd med det!
Igår kunde underbara Mike köra mig till jobbet men idag var han tvungen att jobba så idag så tar jag mig till jobbet medelst chefens man! Undrar hur många människor som blir hämtade till jobbet på det viset? ^^
Hoppas bara jag kan få in mina kryckor i hans flashiga bil!
Imorrn så tar Mike över igen och tar mig till jobbet och sen på lördag ska jag förhoppningsvis ta bort stygnen i foten! Sen blir det bara att börja träna musklerna igen, foten har stelnat till rejält de senaste dagarna och om man lyfter på bandaget så ser den lite underlig ut, läkarn sa att det är för att muskel är helt oanvänd och för att den kommer va lite som en bit torkat kött ett tag eftersom blodtillförseln var helt borta så många av de små kärlen har torkar ihop lite och det är också därför den är så stel och konstig.
Jaja, sluttjatat, nu ska jag göra mig redo för jobbet och pappersarbete! Chefen har förbjudit mig att göra allt som innebär att röra på mig! ^^
puss sålänge mina hjärtan!
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
P.O.C
Så, idag har jag varit på min P.O.C (Post Operative Check).
Allt gick bra och allt såg fint ut.
Har bara varit lite blödning och i stort sett hela såret har slutit sig och läkningen ser bra ut, fortfarande ingen svullnad, vilket jag tycker är helt otroligt! Och ingen infektion, tjoohooo!
Så idag var nog första dagen som jag förstog hur stort såret faktiskt var, och hur djupt.
Sköterska kände genom huden på stygnen inne i muskeln och de verkar alla va intakta vilket är ännu bättre.
Där mitt i såret kan man se det enda stället som inte har slutit sig.
Ganska bra jobbat på bara ett par dagar om ni frågar mig!
Så fick nytt bandage på och om allt går som det ska så tas stygnen nästa lördag.
Jag ska bara klaga lite, jag har inte så mycket att klaga på för det gör inte så himla ont - så länge jag sitter stilla! Men fan vad det drar i stygnen så fort jag rör på mig! Särskilt de inne i muskeln! Jag får spunk på att hoppa omkring på ett ben! Har träningsvärk i vänster lår.
Men det absolut värsta är vad de här antibiotikatabletterna gör med min mage!!
Jag måste AKUT gå på dass med jämna mellanrum, men det är jäkligt svårt o göra nått snabbt när man bara kan hoppa runt på ett ben och dessutom måste ta sig upp för trappen varenda jäkla gång!
Tack gode gud att jag har Mike, han är min underbare hjälte!
Han får fungera som krycka, kock, entertainer och psykolog och han gör allt superbra!
Nu mina godingar så är det högläge, vila och "Missing Person Unit" på TV'n
återkommer kanske senare och berättar om hampaplantan jag hittade på banken! Men det är som de säger...en annan berättelse. :)P
Puss så länge!
Permalink Allmänt Kommentarer (1)
Oj oj...
.. jag har tänkt blogga jättemånga gånger de senaste veckorna, men är det inte den ena saken så är det den andra, hela december och ända fram till nu så har det varit så jäkla stressigt!
Jag ska berätta allt, det kanske kommer i portioner för just nu är jag ganska trött eftersom jag sitter här med foten i stort bandage.
Efter en hysteriskt stressig december fylld med jobb, jul- och brölloppsstress och svininfluensa över nyår så lyckades jag igår med att göra nån slags home made motorsågsmassaker på min högerfot.
Klantiga jag trampade riktigt illa på en tom konservburk och snittade upp hela hålfoten, rakt igenom hela muskeln och allt och spenderade hela gårdagsnatten på akutmottagningen.
Jag tar det från början.
Klockan var 5 på eftermiddagen och jag skulle gå upp på övervåningen för o gå på dass, jag funderade på att tända lampan men tänkte att det behöver jag inte, det är inte direkt så att jag inte hittar i mitt eget hus!
Jag kommer upp på ovanhallen, halkar på mattunderlägget och tappar balansen, drämmer ner min högerfot för att få fäste och det var som något hämtat ur en skräckfilm, det var inte så mycket smärtan (även om jag skrek som en galt redo för slakt och lärde grannarna några väl valda svordommar, har även ett minne av att jag skrek NO NO NOOOOOO etc.) som det var chocken!
Jag rusar till strömbrytarn på övervåningen och tänder lampan för att se hur det ser ut, får lite panik när jag ser ett stort gapande sår med fett och muskel hängande ur det, rusar ner igen, tänker att jag måste ha nått rent, så jag sliter ut ett paket hushållspapper ur skåpet, slänger mig på rygg i soffan med foten över huvudet och trycker pappret mot såret och känner hur kroppen går in i chock, blir kall som is och börjar skaka okontrollerat! Hur läskigt som helst!
Efter ca 2 minuter av lugnande prat med mig själv så lyfter jag på pappret för o se hur det står till och inser två saker:
1. Det blöder nästan inte alls och jag kan vicka på alla tårna! "gud vilken tur" tänker jag.
2. PANIK det är ett bottenlöst hål! Jag MÅSTE nog sy det här!
Jag börjar i panik ringa till Mike som är på jobbet och det går till mobilsvar, jag lämnar att panikslaget meddelande och ringer sen igen och igen och igen, lämnar ett nytt mobilsvar (något lugnare) och för att inte få panik så börjar jag titta på mitt inspelade "Canadas Next Top Model"....man gör de kostigaste saker när man är i chock.
Efter typ 5 minuter (känndes som en evighet) så ringer Mike, jag förklarar vad som hänt, jag tror att det enda Mike hör är paniken i min röst och orden "foot, bad, come home now" och säger "I call you back in 2 mins" och mycket riktigt ringer han två minuter senare och är då redan ute vid bilen och gör sig redo för att åka hem, en resa som i vanliga fall tar ca 25 minuter. Men eftersom vi har snökaos i det här landet och inga vägar vinterunderhålles så visste jag att det skulle ta honom minst 45 minuter.
Så det var 45 minuters väntan, fylld med Top Model och svägning mellan "allt kommer bli bra" och "jag vill inte till sjukhus", när Mike äntligen kommer så har jag en liten panik- och gråtattack i hans famn och sen sätter vi igång maskineriet, tack gode gud att Mike o jag funkar så bra ihop att vi inte behöver prata så mycket.
Han tänder en cigarett åt mig, hämtar mophinken så jag (äntligen) kan kissa! Han sätter sig och ringer sjukvårdsupplysningen för att få reda på vilka akutmottagningar som är öppna (igen en bieffekt av snön här, inte alla akuter är öppna), jag klär på mig. Sen sätter vi oss på soffan tillsammans, tvättar av min fot och lägger om ett bandage. Hade till och med sterila kompresser hemma, det gäller att va väl förberedd! :)P
Sen sätter jag på mig en enorm toffla över bandage paketet. Tar allt vi behöver och ger oss iväg.
När vi väl lyckas komma fram genom snö och is till sjukhuset så går allt faktiskt ganska så fort, behövde inte vänta så länge som jag trodde vi skulle behöva.
Tog en numerlapp och satte oss och väntade, efter ca 10 minuter så fick vi prata med receptionisten och registrera mig, sen tog det nog bara 5 minuter till så fick jag träffa den första "assessment läkaren" som skickar mig direkt till "minor injuries" avdelningen, där får vi vänta i kanske 30 minuter innan jag får komma in och träffa läkaren, hon undersöker lite grann, säger "fötterna är det värsta att skada de är så känsliga!" och sen lägger hon lokalbedövning (en sån jävla smärta!!!) och börjar skölja för att sedan sy, när hon börjar titta närmre på såret så får hon världens bästa ansiktsuttryck och börjar kontrollera hur jag kan böja tårna etc. sen säger hon "jag kan se din sena här, jag känner mig inte säker på att sy det här som en minor injury, jag tror du behöver läggas i narkos så att de kan titta ordentligt på det här, jag går och ser om jag kan hitta ortopeden"
Då får jag lite panik för jag HATAR narkos, jag VILL INTE!
Så jag ligger där en stund och försöker tala om för mig sälv att det är bättre med narkos än med ett öppet hål i foten, Mike är bäst i världen och håller mig i handen.
Medans vi väntar där i undersökningsrummet så hör vi hur den första läkaren pratar med ortopeden i telefon och berättar att jag är väldigt modig och en väldigt bra patient, blev så stolt över mig själv! :)
Sen hör vi också hur hon säger att det är allvarligt! :S
Efter en stund så kommer chefsortopeden in, frågar om jag kan gå, tar lakanet från min undersökningsbrits och säger "följ efter mig" !!! Jag lev lite lätt nervös då och undrade för en stund om han skulle söva mig där och då! Men han tar mig bara till ett lite mer avskiljt undersökningsrum, vilket var skönt, jag gillar inte de där små kuberna med bara draperier.
Jag talar om för honom att jag gör vad som helst för att slippa bli sövd och det verkar faktiskt som att han tar mig på allvar. Han frågar om lokalbedövningen fortfarande sitter i och ja det gör den ju delvis. Han berättar vad han tänker göra och säger att trots att jag har lokalbedövning så kan det göra ganska så ont eftersom han måste skölja ur min fot riktigt ordentligt. Och ja, att få sin fot fylld med jodlösning och skrubbad med nagelborste och tvättsvamp gör ganska så ont även om man har lokalbedövning! Efter den ganska så bryska behandlingen så sköljer han ur min fot med 1,5 liter sårtvätt, vilket var ganska så svalt och skönt. ^^
Sen sätter han ny lokalbedövning och tack gode gud att den gamla fortfarande delvis satt i för förtusan vad ont det gör!!! Särskilt i fötterna, och ni som känner mig vet hur känsliga fötter jag har!
Sammanlagt fick jag 25 injektioner i min stackars fot, hela vägen från muskellagret, genom fettlagret till hudlagret, verkligen en underbar känsla....
Sen gör han den coolaste grejen! Han sticker in sitt handskbeklädda finger i min fot och sätter det på min stora sena och ber mig böja på tån, så att han kan känna att den är intakt! Så jäkla coolt!
Sen börjar han sy, han syr ihop muskel först från undersidan och sen från ovansidan, det är helt surrealitiskt att se sin egen fot bli sydd och inte känna ett skit! Sen sköljde han lite till och satte igång med huden, vilket han gjorde i 2 omgångar eftersom han var tvungen att rusa iväg mit i alltihopa eftersom han personsökare tjöt igång som en galning. När han gjort 8 stygn så sa han "De här sista kan kännas lite för jag la inte bedövningen så långt ut" och han skojade inte! Det näst sista känndes lite och det absolut sista var helt obedövat, tack gode gud att jag är van vid att pierca mig själv! ^^
Det var så skönt o få en "riktig" ortoped, det märktes verkligen att han visste vad han gjorde, jag kännde mig helt i trygga händer med honom, han var toppenbra!
Det roligaste med hela "operationen" var att andra läkare kom in för att kolla på skadan, för tydligen så var det en ovanlig skada och alla var chockade över att jag inte kapat nån sena eller nån av de större nerverna. Kolla på ni bara tänkte jag...så länge ni fixar ihop mig! :D
Sen fick jag en stelkrampsspruta och antibiotika tabletter, jag ska ta 375mg 3 gånger dagligen! De är väldigt rädda att jag ska få en infektion så en jättehög dos i 10 dagar för att döda allt! Kommer döda resterna av min influensa också, ännu bättre! ^^
Äter bara vanliga smärtstillande, typ ipren, för konstigt nog så har det aldrig gjort särskilt ont, eller varit särskilt svullet och förhoppningsvis så kan det hålla sig så! :)
Ska på efterkontroll antingen imorgon eller på lördag för att få nytt bandag o för att kontrollera stygnen o så där, förhoppningsvis så står allt rätt till och jag behöver inte tänka på att va på jobbet förrens på onsdag vilket är skönt. Det enda som är lite surt är att jag inte får nån sjukpenning, men men, det finns värre saker här i världen!
Jag är bara så himla lycklig att allt som hade kunnat gå fel med det här skärsåret inte hände, att jag fick så underbart bra behandling på sjukhuset. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv att jag var så stark och att jag höll mig så lugn. Jag är så tacksam över Mikes jobb att de lät honom åka hem, jag är så glad över MITT jobb att de fixade ersättare superfort. Framförallt så är jag så glad för min Mike som tagit hand om mig ända sen det hände, han är den bäste!
Allt det här tog en ivinnerlig tid, vi kom hem klockan halv ett på natten! Men ändå så känndes det inte som lång väntetid och allt känndes som det gick så fort! Det är konstigt att ens tidsuppfattning kan va så skev!
När vi kom hem så var vi utmattade och HUNGRIGA! Mike fick kaffe på sjukhuset, det var det enda. Jag hade inte ätit sen kvällen innan och Mike inte sen lunchtid, så det blev en pizza mitt i natten, kan ha varit den bästa pizzan någonsin!
Nu är jag jättetrött, tror jag fått med allt viktigt ^^
Ska ta en sista tablett, lägga foten i högläge och försöka få lite sömn.
Håll era tummar för att allt ser bra ut imorrn (eller på lördag) på min efterkontroll! :)
Sov så gott godingar och jag ber om ursäkt för frånvaron!
xoxox