Bouncys.blogg.se

.. jag har tänkt blogga jättemånga gånger de senaste veckorna, men är det inte den ena saken så är det den andra, hela december och ända fram till nu så har det varit så jäkla stressigt!
Jag ska berätta allt, det kanske kommer i portioner för just nu är jag ganska trött eftersom jag sitter här med foten i stort bandage.

Efter en hysteriskt stressig december fylld med jobb, jul- och brölloppsstress och svininfluensa över nyår så lyckades jag igår med att göra nån slags home made motorsågsmassaker på min högerfot.



Klantiga jag trampade riktigt illa på en tom konservburk och snittade upp hela hålfoten, rakt igenom hela muskeln och allt och spenderade hela gårdagsnatten på akutmottagningen.
Jag tar det från början.

Klockan var 5 på eftermiddagen och jag skulle gå upp på övervåningen för o gå på dass, jag funderade på att tända lampan men tänkte att det behöver jag inte, det är inte direkt så att jag inte hittar i mitt eget hus!
Jag kommer upp på ovanhallen, halkar på mattunderlägget och tappar balansen, drämmer ner min högerfot för att få fäste och det var som något hämtat ur en skräckfilm, det var inte så mycket smärtan (även om jag skrek som en galt redo för slakt och lärde grannarna några väl valda svordommar, har även ett minne av att jag skrek NO NO NOOOOOO etc.) som det var chocken!
Jag rusar till strömbrytarn på övervåningen och tänder lampan för att se hur det ser ut, får lite panik när jag ser ett stort gapande sår med fett och muskel hängande ur det, rusar ner igen, tänker att jag måste ha nått rent, så jag sliter ut ett paket hushållspapper ur skåpet, slänger mig på rygg i soffan med foten över huvudet och trycker pappret mot såret och känner hur kroppen går in i chock, blir kall som is och börjar skaka okontrollerat! Hur läskigt som helst!
Efter ca 2 minuter av lugnande prat med mig själv så lyfter jag på pappret för o se hur det står till och inser två saker:
1. Det blöder nästan inte alls och jag kan vicka på alla tårna! "gud vilken tur" tänker jag.
2. PANIK det är ett bottenlöst hål! Jag MÅSTE nog sy det här!

Jag börjar i panik ringa till Mike som är på jobbet och det går till mobilsvar, jag lämnar att panikslaget meddelande och ringer sen igen och igen och igen, lämnar ett nytt mobilsvar (något lugnare) och för att inte få panik så börjar jag titta på mitt inspelade "Canadas Next Top Model"....man gör de kostigaste saker när man är i chock.
Efter typ 5 minuter (känndes som en evighet) så ringer Mike, jag förklarar vad som hänt, jag tror att det enda Mike hör är paniken i min röst och orden "foot, bad, come home now" och säger "I call you back in 2 mins" och mycket riktigt ringer han två minuter senare och är då redan ute vid bilen och gör sig redo för att åka hem, en resa som i vanliga fall tar ca 25 minuter. Men eftersom vi har snökaos i det här landet och inga vägar vinterunderhålles så visste jag att det skulle ta honom minst 45 minuter.

Så det var 45 minuters väntan, fylld med Top Model och svägning mellan "allt kommer bli bra" och "jag vill inte till sjukhus", när Mike äntligen kommer så har jag en liten panik- och gråtattack i hans famn och sen sätter vi igång maskineriet, tack gode gud att Mike o jag funkar så bra ihop att vi inte behöver prata så mycket.
Han tänder en cigarett åt mig, hämtar mophinken så jag (äntligen) kan kissa! Han sätter sig och ringer sjukvårdsupplysningen för att få reda på vilka akutmottagningar som är öppna (igen en bieffekt av snön här, inte alla akuter är öppna), jag klär på mig. Sen sätter vi oss på soffan tillsammans, tvättar av min fot och lägger om ett bandage. Hade till och med sterila kompresser hemma, det gäller att va väl förberedd! :)P
Sen sätter jag på mig en enorm toffla över bandage paketet. Tar allt vi behöver och ger oss iväg.



När vi väl lyckas komma fram genom snö och is till sjukhuset så går allt faktiskt ganska så fort, behövde inte vänta så länge som jag trodde vi skulle behöva.
Tog en numerlapp och satte oss och väntade, efter ca 10 minuter så fick vi prata med receptionisten och registrera mig, sen tog det nog bara 5 minuter till så fick jag träffa den första "assessment läkaren" som skickar mig direkt till "minor injuries" avdelningen, där får vi vänta i kanske 30 minuter innan jag får komma in och träffa läkaren, hon undersöker lite grann, säger "fötterna är det värsta att skada de är så känsliga!" och sen lägger hon lokalbedövning (en sån jävla smärta!!!) och börjar skölja för att sedan sy, när hon börjar titta närmre på såret så får hon världens bästa ansiktsuttryck och börjar kontrollera hur jag kan böja tårna etc. sen säger hon "jag kan se din sena här, jag känner mig inte säker på att sy det här som en minor injury, jag tror du behöver läggas i narkos så att de kan titta ordentligt på det här, jag går och ser om jag kan hitta ortopeden"
Då får jag lite panik för jag HATAR narkos, jag VILL INTE!

Så jag ligger där en stund och försöker tala om för mig sälv att det är bättre med narkos än med ett öppet hål i foten, Mike är bäst i världen och håller mig i handen.
Medans vi väntar där i undersökningsrummet så hör vi hur den första läkaren pratar med ortopeden i telefon och berättar att jag är väldigt modig och en väldigt bra patient, blev så stolt över mig själv! :)
Sen hör vi också hur hon säger att det är allvarligt! :S

Efter en stund så kommer chefsortopeden in, frågar om jag kan gå, tar lakanet från min undersökningsbrits och säger "följ efter mig" !!! Jag lev lite lätt nervös då och undrade för en stund om han skulle söva mig där och då! Men han tar mig bara till ett lite mer avskiljt undersökningsrum, vilket var skönt, jag gillar inte de där små kuberna med bara draperier.
Jag talar om för honom att jag gör vad som helst för att slippa bli sövd och det verkar faktiskt som att han tar mig på allvar. Han frågar om lokalbedövningen fortfarande sitter i och ja det gör den ju delvis. Han berättar vad han tänker göra och säger att trots att jag har lokalbedövning så kan det göra ganska så ont eftersom han måste skölja ur min fot riktigt ordentligt. Och ja, att få sin fot fylld med jodlösning och skrubbad med nagelborste och tvättsvamp gör ganska så ont även om man har lokalbedövning! Efter den ganska så bryska behandlingen så sköljer han ur min fot med 1,5 liter sårtvätt, vilket var ganska så svalt och skönt. ^^
Sen sätter han ny lokalbedövning och tack gode gud att den gamla fortfarande delvis satt i för förtusan vad ont det gör!!! Särskilt i fötterna, och ni som känner mig vet hur känsliga fötter jag har!
Sammanlagt fick jag 25 injektioner i min stackars fot, hela vägen från muskellagret, genom fettlagret till hudlagret, verkligen en underbar känsla....
Sen gör han den coolaste grejen! Han sticker in sitt handskbeklädda finger i min fot och sätter det på min stora sena och ber mig böja på tån, så att han kan känna att den är intakt! Så jäkla coolt!
Sen börjar han sy, han syr ihop muskel först från undersidan och sen från ovansidan, det är helt surrealitiskt att se sin egen fot bli sydd och inte känna ett skit! Sen sköljde han lite till och satte igång med huden, vilket han gjorde i 2 omgångar eftersom han var tvungen att rusa iväg mit i alltihopa eftersom han personsökare tjöt igång som en galning. När han gjort 8 stygn så sa han "De här sista kan kännas lite för jag la inte bedövningen så långt ut" och han skojade inte! Det näst sista känndes lite och det absolut sista var helt obedövat, tack gode gud att jag är van vid att pierca mig själv! ^^
Det var så skönt o få en "riktig" ortoped, det märktes verkligen att han visste vad han gjorde, jag kännde mig helt i trygga händer med honom, han var toppenbra!

Det roligaste med hela "operationen" var att andra läkare kom in för att kolla på skadan, för tydligen så var det en ovanlig skada och alla var chockade över att jag inte kapat nån sena eller nån av de större nerverna. Kolla på ni bara tänkte jag...så länge ni fixar ihop mig! :D

Sen fick jag en stelkrampsspruta och antibiotika tabletter, jag ska ta 375mg 3 gånger dagligen! De är väldigt rädda att jag ska få en infektion så en jättehög dos i 10 dagar för att döda allt! Kommer döda resterna av min influensa också, ännu bättre! ^^
Äter bara vanliga smärtstillande, typ ipren, för konstigt nog så har det aldrig gjort särskilt ont, eller varit särskilt svullet och förhoppningsvis så kan det hålla sig så! :)
Ska på efterkontroll antingen imorgon eller på lördag för att få nytt bandag o för att kontrollera stygnen o så där, förhoppningsvis så står allt rätt till och jag behöver inte tänka på att va på jobbet förrens på onsdag vilket är skönt. Det enda som är lite surt är att jag inte får nån sjukpenning, men men, det finns värre saker här i världen!

Jag är bara så himla lycklig att allt som hade kunnat gå fel med det här skärsåret inte hände, att jag fick så underbart bra behandling på sjukhuset. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv att jag var så stark och att jag höll mig så lugn. Jag är så tacksam över Mikes jobb att de lät honom åka hem, jag är så glad över MITT jobb att de fixade ersättare superfort. Framförallt så är jag så glad för min Mike som tagit hand om mig ända sen det hände, han är den bäste!

Allt det här tog en ivinnerlig tid, vi kom hem klockan halv ett på natten! Men ändå så känndes det inte som lång väntetid och allt känndes som det gick så fort! Det är konstigt att ens tidsuppfattning kan va så skev!
När vi kom hem så var vi utmattade och HUNGRIGA! Mike fick kaffe på sjukhuset, det var det enda. Jag hade inte ätit sen kvällen innan och Mike inte sen lunchtid, så det blev en pizza mitt i natten, kan ha varit den bästa pizzan någonsin!



Nu är jag jättetrött, tror jag fått med allt viktigt ^^
Ska ta en sista tablett, lägga foten i högläge och försöka få lite sömn.
Håll era tummar för att allt ser bra ut imorrn (eller på lördag) på min efterkontroll! :)

Sov så gott godingar och jag ber om ursäkt för frånvaron!

xoxox