Bouncys.blogg.se

När jag var liten så hade jag en massa drömmar om framtiden, precis som alla barn har antar jag. Den där drömmen om vad man ville bli "när man blev stor" ändrades ganska så frekvent, det var allt från brandman till sångerska och skådespelerska till bibliotikarie. Jag hade även en facination för rullbanden och streckkodsläsaren på ICA, så under en ganska så lång tid så ville jag bli kassörska. (Och jag ska ganska villigt medge att jag är lite besviken på att vi inte har någondera på min arbetsplats, men desto lyckligare över "självscanningsmaskinerna" på ASDA). På många sätt och vis så vet jag fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor, drömmarna och planerna har med åren blivit mer realistiska och vägen jag vandrar på har krympt från att ha varit autobahn till att nu för tiden va en ganska så trevlig gångstig liksom.
Men genom alla mina drömmar, genom alla år så har det varit en sak som följt med och det har varit min längtan efter att få bo och jobba utomlands. Jag kände att det var viktigt för mig att det skulle lösa upp nån knut inom mig som jag burit med mig så länge jag kan minnas.
Varenda gång vi var ute och reste med familjen när jag var liten så fick jag en känsla i kroppen som jag aldrig fick annars, det var en viktig känsla och jag har letat efter den ända sen dess.
Jag hittade den igen när jag flyttade.

I början när jag flyttade hit så flöt jag fram på den vetenskapen, att jag hittat den, det var liksom som att mitt liv inte riktigt var på riktigt. Jag hade huvudrollen i en film, jag kunde vara vem jag ville, göra vad jag ville, för jag var även regissör och skriver manus.
"Att ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskig med sig själv i Stockholm. Du kan aldrig resa bort från dig själv" säger Robban Broberg i en av sina texter.
Det är så som han säger, man kan inte resa bort från sig själv men vad man kan göra är att ändra sin scen. Hans och Greta platsar inte i Die Hard, men skulle kunna funka som statister i en Midsommarnattsdröm. Man kan ändra sin dekor för att få den att funka med ens sinnesstämmning och själ och när man väl är tillfreds med sin omgivning så kan man fokusera på sig själv.
Det är klart, även för mig blev det vardag, de där dagarna som bara är, de är inte bra, de är inte dåliga, de bara flyter omkring där i den grå massan. Men det är fortfarande min film. Jag har nu för tiden känslan att jag när helst jag vill så kan jag ändra min scen, nu kan min huvudrollsinnehavare funka i fler scener. Jag behövde byta scen för förstå och kunna se var i min "gamla" scen jag passar in. Jag är inte "on top of the world", men jag är on top of MY world!

Flytten gjorde att någonting inom mig la sig till rätta, jag inte bara vet vem jag är, men jag börjar så sakta att faktiskt tycka riktigt bra om mig själv (och jag struntar i om det låter arrogant). Jag ser inte lägre motgångar som oöverstigliga berg utan de liknar allt oftare labyrinter nu för tiden, det kan ta en stund att ta sig igenom dem och är de allt för svåra så har jag min egen häcktrimmer vid namn Mike (trodde aldrig jag skulle kalla honom det!)
Det som är bra med att jag insett att jag skriver mitt egna manus är att jag kan gå tillbaka i livet och se på det objektivt, jag kan såklart inte ändra på något men jag gå igenom saker som hänt i det förflutna och koppla bort allt det jag kännde då, jag kan titta på vad som hände, vad jag och andra gjorde, lägga det på minnet utan alla tunga (bra som dåliga) emotionella störningar och förbereda för framtiden.  
Man lär sig inte bara av sina mistag, man lär sig även av de saker man lyckats med, det handlar om att minnas och att förstå.

Jag är såklart väldigt medveten om (och försöker inte på något sätt säga) att det inte alltid kommer va en dans på rosor, det har jag redan märkt och det är klart att det fortfarande är så att när allt är skit så känns det skit, men vad jag menar är att jag nu för tiden klarar av det mycket bättre. Alla bra filmer innehåller lika delar drama, action, romantik och skräck det kommer även min film att göra, men jag är bättre förberedd nu. Och jag ger mig fan på att den kommer få ett hejdundrande slut!

Bara idag hade jag två episoder av den där "flyga på vetenskapen" känslan, det var bara vanliga enkla saker. Den första va när jag gick från jobbet idag, jag stog där i duggregnet och solen bröt precis igenom precis när jag låste dörren och jag bara fylldes av den här känslan, en lugn, harmonisk...lycklig... känsla. Den kom från ingenstans, av ingen anledning. Jag är liksom bara lycklig över mitt liv, i mitt nya land, på min nya scen, även i min vardag. 
Det ska jag säga er, det är underbart att bli lycklig för "ingenting".
Den andra var när vi hade varit hemma hos Mikes mamma och pappa och vi kramades hej då och Mikes mamma och pappa sa att de älskar oss, jag liksom fylldes av den där känslan av att jag är älskad för den jag är och nu vet jag vem jag är och jag gillar den jag är, det betyder så mycket mer då.