Bouncys.blogg.se

så mkt att jag inte ens kan skriva ut hela ord! ;)

Har egentligen inte tid o blogga men jag måste bara få "prata av mig" lite om en sak som hände på jobbet i veckan.
Vi har en trogen klient som har kommit in med sina airdale's i flera år. För ca 1½ - 2 månader sen så förlorade hon den ena (Harry) väldigt plötsligt. Han fick en njurinfektion och bara nån vecka senare så drabbades han av nån autoimmunsjukdom (antagligen hade den blivit "triggad" av njurinfektionen) och han blev avlivad. Cirka en månad senare så kommer hon in med sin andra hund för hon har drabbats av blodöra (aural heamatoma, har skrivit om det innan), vi fixade örat utan problem. I måndags morse kom hon in för att ta ut de sista stygnen, örat hade läkt bra och allt var frid och fröjd. På kvällen så ringde hon och sa att Molly (hunden) helt plötsligt börjat halta. Hon hade legat i sin bädd och när hon skulle upp för att äta så var hältan helt enkelt bara där. Ungefär en 2/10 (benet är viktbärande och hunden sätter ner tassen men man kan se en lätt hälta).
Jag sa till henne att vila hunden och frågade om hon ville komma in direkt men hunden var glad och nöjd och verkade va okej i övrigt så vi bestämde att vi skulle avvakta lite så jag bokade in henne för morgonen efter.
När Molly kommer in så har hon en 10/10 dvs. hon sätter inte ens ner tassen när hon står stilla.
Vid den första undersökningen så visar hon ingen smärta vid någon av lederna men visar en svag reaktion vid palpering mitt på lårbenet. Den första reaktionen är att hon kanske har en spricka eller en lös flisa men veteriären varnar samtidigt att det kan vara något mycket värre. Så vi bokar in henne direkt för röntgenbilder.





Vad ni ser på bilderna är alltså osteosarcoma, bencancer, elakartad, hemsk, ilsk, fruktansvär tumör.
Vet'en gick igenom alternativen med ägaren över telefon, sen kom hon ner, gav sin hund en sista kram och hon blev avlivad där och då medans hon fortfarande var under narkos. (hunden alltså, inte ägaren :P )
Det var helt rätt beslut av ägaren, dessa bentumörer är hemska, man kan amputera benet och utsätta djuret för strålning och cellgifter men ofta är cancern så elakartad att kort tid senare så uppstår det metastaser nån annanstans. I en ung hund hade man säkert övervägt alternativet lite mera men i en 13 årig, halvskraltig airdale så var avlivning definitivt det mest humana beslutet.
Ägaren var helt otröstlig, såklart, vet'en erbjöd sig till o med att köra henne hem, men hon avböjde. Ca en timme efter att hon lämnat kliniken så får jag ett samtal från hennes dotter, som frågar om jag vet var hennes mamma är! Lite senare så komer dottern körande och undrar igen om jag sett hennes mamma! i 5 timmar var hundägaren/mamman borta innan hon kom hem, stackars stackars tanten! Båda hennes bäbisar borta så plötsligt och utan förvarning! :(
Vet ni vad en av de värsta sakerna är dessutom. Det är jag som framkallar röntgenbilderna och även om jag inte är nån vet så kan till o med jag diagnostisera ett osteosarcoma när jag ser det, och jag stog där inne i framkallningsrummet och stirrade på bilden och jag ville verkligen inte gå ut, VILLE INTE gå ut och visa bilden för vet'en för jag visste precis vad som väntade.
Att stå där o sakta sakta se bilden träda fram och önska med hela sin kropp, varenda fiber, att man ser fel, att det bara är skit på filmen, men så är det juh såklart inte.
Ibland är mitt jobb riktigt riktigt tugnt.

Det har hänt massa annat också såklart men jag orkar inte gå igenom allt nu, ville som sagt bara prata av mig om den här händelsen eftersom den var lite extra tung. Jag ska senare uppdatera er om den 13 veckor gamla valpen med fraktur på benet och benproteshunden som är ute på äventyr, men det får bli en annan dag.
Tack för att ni "lyssnar" mina vänner.
Vi hörs snart igen.

xox