Bouncys.blogg.se

Pappa har alltid sagt att jag är lat och jag har alltid sagt att han har fel.
Jag tror fortfarande att han har fel.
Lathet = arbetsovilja, slöhet, lättja.
Tycker inte det stämmer in på mig alls.
Jag lider av kronisk handlingsförlamning.
Enligt vårdguiden:

"Ett annat sätt att försöka klara sig från hot är en ”speladöd”-reaktion. Det är när vi inte längre ser någon möjlighet att handla. Då blir vi trötta, ledsna, uppgivna och vill dra oss undan. Kroppen styrs då av ett bromssystem snarare än av ett gaspådrag. Det är en slags handlingsförlamning."

Så är det och har varit så länge jag kan minnas. Som yngre handlade det mest om att jag hade så många drömvärldar som snurrade i mitt huvud, drömmar - mer eller mindre realistiska, planer - även dem mer eller mindre realistiska. En konstant pågående beslutsångest (kombinerat med prestationsångest) och en obeskrivlig rädsla för att göra FEL. Bee it fel beslut eller ett rent sakligt fel. Vilket också lett till kroniska sömnproblem, depressionsperioder och att jag i perioder avskärmar mig från saker och folk, särskilt då människor jag bryr mig om eftersom det är deras åsikt som spelar roll.
Jag hatade att få frågan "vad vill du bli när du blir stor?"
Inte för att jag inte visste utan för att jag inte ville att folk skulle veta för då skapade jag press på mig själv att leva upp till det.

Varenda gång i livet jag har ställts inför något som jag både VILL och VET att jag kommer klara av så gör jag det, jag gör det snabbt, effektivt, intensivt och bra. Eftersom jag vet att jag kan.
Ställs jag inför något jag av någon anledning inte tror att jag kommer klara, eller inte vet om jag VILL göra i min framtid så låser det sig. Jag backar in i min bubbla, skärmar av mig, utåt verkar lat och ovillig, men inombords pågår en fruktansvärd aktivitet. Ibland kommer jag ut i andra änden och gör det och klarar det, alternativt så låter jag det dö där inne i bubblan, tyna bort och låtsas som att det aldrig fanns. Allt beroende på vad jag bearbetat och kommit fram till där inne.
Problemet är inte egentligen att "klara av" saker, utan att låta helt uppblåst så vet jag att jag "klarar" allt, men jag i min bubbla m å s t e va BÄST. Allt annat är ett nederlag.

Hur som helst (skulle kunna skriva om det här i evinnerlighet, en avhandling i framtiden kanske? :P)
Det är fortfarande så här, in och ut ur min jävla bubbla. Jag är något bättre än vad jag var, men den där rädslan sitter alltid där. Att göra FEL är det värsta jag kan göra. En dödssynd liksom.

Det blev ett jäkla långt inlägg med tanke på att jag bara tänkte skriva att jag inte fått nått alls gjort efter jobbet idag :P
Well well nya friska tag imorgon, kanske bubblan spricker då.

Natti från den handlingsförlamade.