Den där berömda väggen...

...sprang jag in i, fast jag verkar ha gjort en ganska så okej "bounce back" (bouncy by name bouncy by nature eh?)
Världen är liten, men inte liten nog. Det blev så påtagligt när Jens gick bort, det är klart att det träffade en nerv även hos mig, att jag blev ledsen. Men det absolut jobbigaste var att inte vara där. Helt plötsligt så var jag så långt borta. För första gången någonsin så kände jag faktiskt att jag var fast på en ö mitt ute i ingenstans.
Jag skulle nog kunna skriva ett milslångt inlägg om Mona, det kommer jag inte göra för det är för personligt för att lägga på en blogg, men Mona betyder så mycket för mig. Hon var där för mig (den enda som förstod min utsträckta hand) vid ett, för mig, känsligt och bräckligt tillfälle och jag kommer aldrig glömma det.
Mona är en bättre vän än vad jag är, det är inte något slags självömkande uttalande det är ett faktum. (Tror att alla mina vänner kan vittna om att jag är dålig på att höra av mig, kommer aldrig i tid etc etc.)
Mona är den enda som kan få mig att få dåligt samvete för det utan att vara anklagande eller fördömmande, hon är ärlig och rak. Mona får mig att försöka mer, orka mer och helt enkelt få tummen ur. Hon är desutom som ett bankvalv, det jag lägger hos henne stannar hos henne, hon är den enda som vet många av mina hamligheter och jag känner mig trygg med det.
Så när denna människa behövde en vän som allra mest så var jag inte där och det knäckte mig. Jag är dålig.
Hela situationen väckte också till liv många mörka minnen som jag har haft begravda inom mig och det gjorde inte saken bättre, särskilt inte i kombination med lite andra grejer som hände samtidigt. Jag fick helt enkelt det berömda psykbrytet.

Min pappa är bäst i hela världen.
Jag vet att han inte förstår varför jag tycker det. Men det är han.
Han sa till mig att bry mig om de/dem jag älskar som finns här (där jag är) och fokusera på det, för att orka mera. Han styrde hela hemmaskeppet och blåste samtidigt lite vind i mina egna segel, fast han visste inte om det.
Jag visste att för att orka så var jag tvungen att göra som han sa.
Jag har jobbat (kan inte stanna hemma för jag får inga pengar om jag gör det.) och sovit, på Mikes axel mest, men även på soffan, i trädgården, på Ludde, på Pelle, på golvet, i stallet, i bilen...för sova är det enda jag har orkat de senaste veckorna. Men det är så förbannat svårt att somna, för jag har sån ångest.
Det börjar bli bättre sakta men säkert. Jag har slutat gråta (nästan, grät en liten skvätt just nu när jag skrev om Mona) och jag har slutat med självömkan. Jag är inte så bra på självömkan, jag blir så jäkla trött på mig själv.
Fast det är också anledningen till att jag blir så innåtvänd..om jag inte orkar med mig själv hur kan nån annan orka? Mike är en klippa dock.
Men jag vill prata med min Mona, men hur kan jag? Min ångest och självömkan blir ju så trivial i jämförelse och det kan väl ändå inte va rätt...att jag ringer och gråter ut hos henne?
Men som sagt, det börjar ljusna nu och jag känner att jag äntligen kan börja räkna dagar istället för veckor tills jag kommer hem, det är bra. Jag behöver komma hem nu mer än någonsin.

Fast missförstå mig rätt (igen), jag ångrar inte att jag flyttade, det är inte det att jag inte vill vara här, utan det är bara så att jag vill vara där. Det är stor skillnad.

Jag vill också tillägga, det här är inte nån ursäkt, bortförklaring eller smörigt inlägg om Mona, eller nån annan "etikett",  det är bara min berättelse, min sanning, inget är rätt eller fel.



Jag somnade i 30 graders gassande solsken i fyra timmar och blev....ljusrosa?
Kan man mutera nån slags albino-gen? I så fall så har jag nog gjort det.


När jag äntligen fått honom att sitta still och fint för ett foto så var det nått på snoken som kittlades.
Jag vet att jag alltid pratar om Ludde och om hur han är nästan mäsklig när det kommer till att förstå känslor, men Pelle är underbar.. han har sovit hos mig varenda natt sen mitt psykbryt.

 



Innan... så köpte jag en jasminbuske, den har sen stått oplanterad i sin lilla plastkruka i en annan kruka och tittat ut genom fönstret, så plötsligt en dag så började den blomma. Hurra för livskraften i växter, gjorde mig alldeles lycklig. Den blomma som överlever mina toxiska fingrar och vätskebrist ska få bli planterad och frodas.... så fort jag orkar :)P





~*~

And who by fire, who by water,
who in the sunshine, who in the night time,
who by high ordeal, who by common trial,
who in your merry merry month of may,
who by very slow decay,
and who shall I say is calling?

And who in her lonely slip, who by barbiturate,
who in these realms of love, who by something blunt,
and who by avalanche, who by powder,
who for his greed, who for his hunger,
and who shall I say is calling?

And who by brave assent, who by accident,
who in solitude, who in this mirror,
who by his lady's command, who by his own hand,
who in mortal chains, who in power,
and who shall I say is calling?


Postat av: Mona

<3

2010-11-14, 17:30:00 -
Postat av: Mona igen.

<3 <3

2011-05-02, 18:28:09 -

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: